Fiske som livsstil och yrke har förekommit i Lappland i hundratals år. De lokala invånarnas kost har vanligen grundat sig på vad skogarna, sjöarna och älvarna har att bjuda på: vilt, bär och rotfrukter, och naturligtvis fisk.
Människorna har varit beroende av fångsten för sitt uppehälle, men i och med att fiskaryrket och livet i allmänhet utvecklats har fiske också blivit en livsstil och hobby som låter människor från hela världen uppleva det lokala sättet att leva.
Och varje fiskare bör naturligtvis använda sunt förnuft och handla hållbart i alla avseenden.
Lapplands klara vatten bjuder inte bara på en mångfald fiskarter - kanske du här också upplever din nästa oförglömliga historia att berätta för familj och vänner.
Laxen, älvens kung, tar sig genom kraftiga forsar mot älvarnas övre lopp för att leka. Det här älvsystemet är det mest produktiva lekområdet för östersjölaxen, kanske för att det är Europas största fritt flödande älvsystem. Laxen börjar sin färd från älven som ung och styr mot öppna havet där den når könsmognad. Från havet simmar laxen tillbaka till älven för att fortplanta sig, vilket sker på grusbäddarna i älvens övre lopp.
En del laxar vistas fyra år i havet innan de gör sin första tur till lekområdena. Vanligen har laxen varit två år ute på havet och har då uppnått en vikt på 3-8 kg. En del individer återvänder upp till tre gånger till älven och kan till slut väga upp till 20 kg. Laxen äter bara i havet så frågan "vad får dem att hugga på betet i älven” är fortfarande ett mysterium. I älven har fiskare ändå möjlighet att fånga rekordstor lax. Laxen ska förstås alltid fiskas ansvarsfullt.
Öringen indelas i tre typer (havsöring, bäcköring och insjööring) beroende på livsmiljön och vandringsvanorna. Alla öringar leker i strömmande vatten, på grus där syrehalten i vattnet är hög. Öringen leker under höstmånaderna. Havsöringen vandrar till havet för att nå könsmognad och återvänder till älven på våren. Bäcköringen leker på gruset i den älv där den kan leva hela sitt liv. Öringen gillar vanligen kalla och klara vatten med låg näringshalt, men den är mer anpassbar till varierande omständigheter än laxen.
I älvar och bäckar äter öringen vatteninsekter, larver och snäckor, men i sjöar och hav äter den också fisk. Hur stor en öring blir beror på livsmiljön; i älvar blir öringarna vanligen inte så stora medan de i havet kan uppnå rekordstorlek. Eftersom havsöringspopulationen i Östersjön är hotad bör öringsfisket alltid ske på hållbart sätt. Varje öring som fångas i en älv måste släppas enligt lagen.
Harren förekommer rikligt i Norra Finland. Muonioälvens övre lopp är känt för att höra till de bästa harrvattnen i hela Europa. Harren är rätt så noga med vattenkvaliteten och gillar klara vatten, sådana som Lappland har gott om.
Harren hör till laxfiskarna, men skiljer sig från laxen i fråga om vandringen. Den vandrar bara korta sträckor och gör det särskilt på våren för att hitta bra lekgrus. Leken sker i strömmande och grunda vatten. Harren är ett bra byte för flugfiskare eftersom den äter många olika slag av insekter. Den kan fiskas vid botten, i mellanlagret eller vid ytan, i både älvar och sjöar.
Siken är en laxfisk i släktet Coregonus. Sik odlas på många håll i Finland, men förekommer också vild. Den naturliga fortplantningen är beroende av en bra lekmiljö; grus- eller sandbotten och hög syrehalt i vattnet. Siken kan vandra ända ner till Östersjön, men kan också förbli lokal.
Siken äter mest plankton och en del maskar från bottnen. De stora exemplaren äter insekter och rom och en del äter också fisk. Siken förekommer i de flesta vattnen i västra Lappland. Sjön Jerisjärvi i Muonio-området är känd för att ha speciellt stora sikar. Flugfiske med torrfluga är en intressant och utmanande metod att fånga sik här. Isfiske är ett härligt sätt att spendera dagen med vänner i sikfiskets tecken.
Gädda förekommer i de flesta sötvatten i världen. Gäddan är en lokal fisk och vandrar sällan, men kan röra sig några kilometer. Gäddan är anpassbar och lever i alla strömmande och stillastående vatten i västra Lappland, upp till älvarna Lätäseno och Poroeno. Gäddan gillar grunda vatten där den kan gömma sig i vass.
Gäddan växer rätt snabbt och honorna kan väga upp till 20 kg medan hanarna vanligen väger upp till 12 kg. I västra Lapplands älvar leker gäddan oftast i maj-juni. Gäddan är en rovfisk som inte är särskilt kräsen; allt den kan fånga duger som mat. Gäddan är ett perfekt mål för fiskare eftersom den kämpar bra och tål hantering ganska väl, vilket är bra ifall den ska släppas. Lapplands vattendrag är kända för att hysa en del monstergäddor som bara väntar på att bli hittade.
Abborren är Finlands nationalfisk av den orsaken att den är den vanligaste fisken i finska vatten. Abborren är en anpassbar fisk som förekommer i många olika slag av vatten. Den kan också överleva en kortare tid i höga vattentemperaturer. Abborren är en rovfisk och högt uppe i näringskedjan i sin levnadsmiljö. Ju större en abborre blir desto mer vatten behöver den. Särskilt i norra Lappland är de största abborrarna ofta också de äldsta.
Abborren vandrar inga långa sträckor. Vanligen håller den sig inom en 3 km radie och är alltså en lokal fisk. Abborren gillar att hålla sig vid kanten av djupa ställen, vilket kan vara bra att minnas när du fiskar. Abborre kan fiskas med olika metoder, från flugfiske till pimpling. Isfiske är faktiskt ett utmärkt sätt att inkludera fiske i vintersemestern.
Gösen förekommer i många sjöar, älvar och kustvatten i södra och mellersta Finland. Finlands och hela Europas nordligaste göspopulation finns i sjön Miekojärvi och Tengeli älv i Pellotrakten. Gösen lever i stora vatten där strömmar gör vattnet grumligt. Om vattnet är klart måste det vara djupt för att gösen ska trivas.
Gösen vandrar bara lokalt mellan djupare delar av sjön och grunda ställen där den leker. Gösen leker på våren när de grundare vattnen har värmts upp. Gösen är en rovfisk som äter små fiskar av alla arter, även sin egen. En vuxen gös kan väga upp till 14 kg och bli 20 år gammal. Jiggfiske är en populär metod att försöka lura gös i Finland.
Fjällrödingen är juvelen bland nordliga fiskarter. Rödingen lever i kalla och klara älvar och sjöar i fjällområdet. Den är mycket kräsen när det gäller livsmiljön så du kan behöva vandra lite för att hitta den. Sjön Kilpisjärvi är känd för att hysa stora rödingar och du kan också hitta dem i de norra delarna av älvsystemet.
Fjällrödingen är en lokal fisk som inte vandrar långt. Rödingen leker på hösten och söker då upp relativt grunt (1-3 m) vatten med stenig botten att lägga rommen på. Unga rödingar äter insekter på bottnen men också vid ytan. Vuxna rödingar är rovfiskar och de äter både andra arter och mindre rödingar. De bästa ställena att hitta röding är små sjöar och träsk samt strömmar i fjällen. Att pimpla röding är en bra orsak att resa norrut på våren, men att fånga en röding på torrfluga under midnattssolen är också något varje fiskare borde få uppleva.
Fisk konst av Sakke Yrjölä www.sakkeyrjola.com
